sjukvård, sedan medeltiden har vård bedrivits i hemmen, i klostren, i sjukhus och i öppenvård. Det medeltida ›Helgeandshuset var det första sjukhuset i Kalmar och under den katolska tiden helt en kyrklig angelägenhet. Här fanns anställda som ansågs vara sjukvårdskunniga, men någon egentlig sjukvård bedrevs knappast, i varje fall inte sedan munkarna och nunnorna försvunnit. I klostren hade man i någon mån försökt strukturera en medicinsk kunskap. Även i gamla tider kunde man lyckas bra med behandlingar som gick ut på att rensa och dränera sår, tömma bölder, lägga benbrott tillrätta och i värsta fall amputera. En väsentlig del av vården kom att bestå av att hjälpa människor till förtröstan på Gud. En präst var därför knuten till sjukhuset. År 1533 utfärdades en kunglig hospitalsförordning, "huru sjukstuga hållas skall", varigenom staten tog på sig ansvaret för sjukhusen. Landshövdingen var ytterst ansvarig och en av stadens borgare utsågs till Helgeandshusets föreståndare. Här fick ingen tas in utan att vara så sjuk "att han ingen råd haver att kunna hjälpa sig själv". Den som hade pengar, släkt eller vänner fick inte tas in. Den som togs in skulle ha bra mat och tillgång till bastu och läkare, men det sista var illusoriskt, eftersom det till mitten av 1600-talet endast fanns 6-7 läkartjänster i hela landet. I Helgeandshusets byggnader inrymdes ›Hospitalet på 1600-talet. Ett nytt stenhus i ett plan invigdes 1689 på samma plats. Det bekostades med gåvor, donationer, tiggarbössor och kollekter. Fortfarande gällde att alla någorlunda välsituerade människor vårdades i hemmet. Kalmars karaktär av sjöstad, flottstad och garnisonsstad ledde till ett ökat behov av sjukvård. Därför diskuterades att bygga ett garnisonssjukhus, men detta blev aldrig av. Sjuka soldater och arbetsfångar härbärgerades under usla förhållanden i stadsmurarnas källaraktiga kasematter, som de själva byggt. Den förödande ›pesten 1710-1711, upprepade andra farsoter och den stora spridningen av veneriska sjukdomar pekade på behovet av effektivare sjukvård. Man ville komplettera hospitalet med platser för veneriskt sjuka, ett kurhus. Detta lyckades först 1754 när Kalmar fått en egen välutbildad provinsialläkare, J. G. ›Wahlbom. Kurhuset i Kalmar var det första i sitt slag och länge det enda i riket. Den statligt organiserade öppenvården var nu etablerad. Nästa steg i utvecklingen togs 1776 när Wahlbom och landshövding Carl ›Rappe lyckades få medel från staten att öppna nio platser med lasarettsstatus i det gamla stenhuset vid Södra vägen. Länslasarettet i Kalmar blev nu verklighet med Boas ›Johansson som examinerad läkare. Byggnaden var nu delad i två avdelningar, kurhus och lasarett. Efter en förödande kritik 1863 mot detta länslasaretts vårdkvalitet i bl.a. tidningen Barometern, väcktes frågan om att bygga nytt. Landstingen inrättades 1863 och sjukhusvården överfördes från staten till dessa. Lasarettet, se ›Gamla lasarettet, vid Slottsvägen stod färdigt först 1877 och en långt gående specialisering av vården hade inletts. Nästa etapp i sjukvårdens historia följde 1937, när ›Länssjukhuset i Kalmar vid Stensbergs gård blev inflyttningsklart.
Den öppna sjukvårdens historia utvecklades fortlöpande från 1750-talet och framåt. Från 1800-talets början fanns stadsläkare. År 1860 var Norra och Södra Möre härader jämte Ålems socken ett provinsialläkardistrikt. Till detta kopplades omkring 1900 distriktssjuksköterskor. Först 1963 överfördes denna öppenvård till landstinget, som från 1919 anställt barnmorskor. De verkade även utanför sjukhuset.
Människor drabbade av farsoter togs in på hospital och sjukhus och senare på ›Epidemisjukhuset, som byggdes och drevs av kommunen.
Psykiskt sjuka fick sin tillflykt i mån av plats på hospital, lasarett och fattighus. Lasarettet vid Slottsvägen inrymde tre s.k. dårceller. Kalmar stad byggde 1927 vid Falkenberg ett större vårdhem för sinnessjuka, som landstinget övertog 1940.
Bland övriga uppgifter som landstinget har ombesörjt kan nämnas sjukgymnastik och att bygga och driva dispensärer, barnavårdscentraler, vårdcentraler och sjukhem för långvarigt sjuka. De senare är nu överförda till kommunerna.